eemeelie

Hej... Nu var det ganska länge sen jag skrev något här. Jag sitter nu så min matte-lektion och har tråkigt. Jag när piss. Jag har not i ryggen för att jag "ramlade ur sängen" i natt. Sanningen är att jag fick en "flash-back" tack vare att jag mår som jag mår... Så det blev ju inte så mkt sova i natt och tack vare det så försov jag mig, jag vaknade kvart över 6 av att mamma dampade utanför min dörr... Jag fick knappt på mig kläderna för att jag har så förbannat ont i ryggen. Mamma dampade lite till och vi började bråka. Jag sa som det var (för en gångs skull) och sa att jag mår nästan konstant psykiskt dåligt. Att jag kanske skrattar, men inombords gråter jag. Det är ju inte så att jag aldrig är lycklig. Vissa stunder är jag helt och hållet lycklig. Men dom stunderna är nästan aldrig hemma. Mammas ända svar att hon skulle ringa till bup... Inget illa mot bup, men om hon fixar tid åt mig där så kommer jag inte att gå... Jag berättade ju inte att jag mår dåligt för att hon ska slussa mig vidare och hoppas så att dom kan fixa det. Jag berättade det ju bara för att dom kanske ska ha en chans att förstå mig, för att dom kanske ska sluta klaga på att jag "aldrig tar hänsyn" för sanningen är att jag gör mer för den där familjen än hon någonsin kan föreställa sig. Om det inte var så att jag bet mig i tungan och låssades att jag mådde bra så skulle den familjen gå under. Nu är det verkligen över... Jag tänker inte bo där en minut längre än vad jag behöver. Punkt slut.